La crisis financiera tiró los precios internacionales de los metales por el suelo e hizo lo mismo con la inversión extranjera, dos duros golpes a la minería de Bolivia, que está privatizando sus últimos activos estatales.
Entre enero y octubre, la producción boliviana de minerales cayó 10 por ciento, y el valor de las exportaciones se redujo ocho por ciento respecto de 1997.
La minería boliviana atraviesa uno de los períodos más críticos de los últimos años, y, si se confirma la tendencia descendente, el efecto podría llegar a compararse con la última grave crisis del sector, ocurrida en 1985.
Ese año, la estrepitosa caída de los precios del estaño en el mercado internacional marcó el comienzo del descenso del nivel de actividad de la estatal Corporación Minera de Bolivia (Comibol), fundada hace 46 años, que desde entonces hasta 1998 redujo el número de trabajadores de 27.566 a apenas 980.
Una parte de ese ejército de desocupados se trasladó a las ciudades y otra se dirigió a la región del Chapare, en el trópico central del país, para dedicarse a la producción ilegal de coca para la producción de cocaína.
Pero incluso los 980 mineros que quedan de la Comibol han comenzado a ser despedidos, porque las minas de Huanuni y Colquiri, las últimas que le quedaban a la minería estatal, están siendo transferidas al sector privado.
Desde 1953, cuando el primer gobierno del cuatro veces presidente Víctor Paz Estenssoro nacionalizó las minas, la minería estatal fue literalmente el sostén de la economía boliviana, en especial la exportación de estaño, hasta fines de los años 70.
Si en los tiempos de mayor gloria la minería estatal representaba 60 por ciento de las exportaciones mineras totales de Bolivia, en 1998 esa participación se redujo a apenas cinco por ciento.
A la insalvable agonía de las últimas minas del estado se suma ahora una compleja crisis de la minería privada, responsable de 95 por ciento de la producción minera de este país, concentrada principalmente en el oro, el zinc y la plata.
El gobierno estima que Bolivia perdió en los últimos meses unos 60 millones de dólares por la caída de la cotización de los minerales derivada de la crisis asiática.
Hasta septiembre, mes de los últimos datos disponibles, la minería privada y estatal bolivianas generó divisas por 339,5 millones de dólares.
En ese contexto, empresarios y gobierno ensayan propuestas de acciones inmediatas para encontrar una salida digna frente a la crisis de la minería.
Alvaro Ugalde, gerente general de Inti Raymi, la más importante compañía de producción aurífera del país, pidió en nombre de los mineros medianos diferir el pago de impuestos por la importación de bienes, que representan 20 por ciento de las inversiones del seEnligt en rapport från EU-kommissionen är prostituerade kvinnor en allt mer efterfrågad vara på den europeiska marknaden. Kvinnor från Colombia, Uruguay, Brasilien och Dominikanska republiken toppar prostitutionsstatistiken som döljer smärtsamma öden med sociala och personliga dilemman.
Många kvinnor luras in i prostitutionen genom löften om arbete i utlandet. I Colombia är ofta narkotikahandeln inkörsporten. Resor och lättjänta pengar används som lockbete för att få kvinnorna att flytta.
– Jag träffade honom på gymmet vid universitetet. Han verkade så snäll och pålitlig och erbjöd mig att få besöka en vän i Spanien, berättar Mariana, en ung kvinna från Bogotá, Colombia, som precis undgick att hamna i fällan.
Mariana skulle säga till sina föräldrar att hon vunnit en flygbiljett. Allt hon skulle göra i gengäld var att ta med sig några dokument. Mariana tyckte allt lät spännande och äventyrligt. Men hon berättade för en väninna om det hela – och det räddade henne. Väninnan varnade föräldrarna, som tog kontakt med myndigheterna.
De satte igång en efterforskning som avslöjade «slavhandeln», där unga kvinnor lurades till Europa och tvingades in i bordellverksamhet.
Marianas öde kunde ha blivit detsamma som Patricias. Colombianska Patricia är 28 år och jobbar som prostituerad i Holland. Hon har berättat sin historia för författarna till boken «Jag trodde inte detta kunde hända mig».
– Jag har redan upplevt för mycket, jag har sett allt. Jag hade två val, de enda två som en kvinna i Colombia har: narkotikahandel eller prostitution. Jag bestämde mig för det sista, och här är jag – helt förstörd, säger Patricia.
Boken är ett detaljerat efterforskningsprojekt om sexhandeln mellan Latinamerika och Europa, med tonvikt på förbindelsen Colombia-Holland och är skriven av Fanny Polania och Marie-Louise Jannssen.
Sexhandeln i Europa berör 200 000-500 000 kvinnor från Latinamerika, Afrika, Asien och Östeuropa, enligt en studie från EU-kommissionen 1996. Bara i Holland blir 2 000-3 000 kvinnor varje år nya offer för denna människohandel.
Boken närmar sig problemet från flera vinklar och innehåller vittnesbörd från offer, halickar, myndigheter och människorättsorganisationer.
Sexhandeln ses idag som ett fattigdomsproblem, som förstärks av att kvinnorna hämtas från vissa delar av världen. De anser att det är mycket viktig att driva förebyggande arbete i kvinnornas hemländer för att förhindra att naiva eller ambitiösa kvinnor fångas i sexindustrin.
Maria Isabel Garcia IPS/ Bogota 98111
